attentiooonwhooore

MS!

Ms är en obotlig skovsjukdom (dvs, att det finns perioder när det blir värre och ibland händer inget alls och det blir sämre med åren).

Eftersom MS är en sjukdom i det centrala nervsystemet innebär det hjärnan och ryggmärgen. Vilket gör att en brukare med MS oftast har känselrubbningar, domningar, svårigheter med gång och balans, synbesvär, nedsatt kontroll över urinblåsan, muskelstelhet, humörsvängningar med depression, minnes- och tankestörningar, koordinationsstörningar och skakningar, värk och ännu fler besvär.

Ms är en obotlig skovsjukdom (dvs, att det finns perioder när det blir värre och ibland händer inget alls och det blir sämre med åren).

Eftersom MS är en sjukdom i det centrala nervsystemet innebär det hjärnan och ryggmärgen. Vilket gör att en brukare med MS oftast har känselrubbningar, domningar, svårigheter med gång och balans, synbesvär, nedsatt kontroll över urinblåsan, muskelstelhet, humörsvängningar med depression, minnes- och tankestörningar, koordinationsstörningar och skakningar, värk och ännu fler besvär.

Min mamma har då "Primär progressiv MS" som är en ovanligare form av sjukdomen där man inte har några skov alls. Istället har man en långsam ökning av besvären redan från första början.

Och hon är rullstolsburen, vilket innebär att hon inte kan göra något själv. Eller, inte mycket iallafall. Innan kunde hon göra allt som alla andra mammor kan, men nu.. får hennes barn sköta hand om henne istället. Tänk er själva att ens barn duschar en, lagar mat, knäpper upp bh:n, kör runt henne, handlar osv , allt man gör egentligen själv.. Eftersom hon inte kan göra allt det hon gjort är hon ofta deprimerad också.. Vilket gör oss sura och ledsna, och hennes sjukdom har inte bara påverkat mamma fysisk och psykisk, utan även oss.. Hennes barn.

Och blir hon sjuk, så blir hon riktigt sjuk, och får oftast ta en ambulans upp till akuten och vara inlagd ett tag. Vissa gånger har jag vart sjukt rädd att förlora henne, jag har gråtit och vart helt förstörd.. För jag menar, hon är min mamma, min förebild liksom, och förlorar jag henne..vet jag inte vad jag gör. Och jag vet att jag kommer förlora henne. Men jag orkar inte.. Även om jag säger en massa skit, så har jag sån ångest över det.. Mamma förtjänar inte att bli behandlad så, och jag kan inte hjälpa det.. Jag blir sur av att se henne så, det är inte okej. Mamma förtjänar inte denna jävla sjukdomen! Fyfan. Hade jag haft en önskan, hade jag velat se henne frisk. Men nej, hon kommer inte bli bättre. Hon kommer dö med sjukdomen. Eller kanske av den... Dom med ms, dör oftast av "björnkramen" , då man kvävs till döds.. fyfan.. Fattar inte hur orättvist allt är. Tänk att ligga där och kvävas. Jag vill hellre att hon dör fint.. (dvs, sovandes i en säng , lycklig...) ....

Mamma har inte lärt sig att hantera sin sjukdom än, och det är nog svårt att ställa om sitt liv från att vara aktiv med fotboll, barn, jobb, trädgård osv, till att sitta i en rullstol och inte kunna göra något. Men vi försöker ändå få ut henne, men hon tror att vi skämms över henne? Varför? Jo för en del människor säger en massa skit om folk i rullstol.. Ursch. Jag hatar sånt.. Människor ska inte behöva skämmas för hur dom är.

Att folk ens orkar klaga på "åh, jag orkar verkligen inte gå till jobbet idag" , "åh, jag pallar inte ta en dusch, det är jobbigt att stå" , jag blir så irriterad på såna människor.. För jag ser hur min mamma försämras hela tiden, och inte längre kan sköta sig själv längre. Jag ser hur kompisar går på stan med sina föräldrar, de gör roliga saker ihop. Och ändå klagar folk...

Jag menar inte att ni ska tycka synd om mig, eller min familj, men ni borde fanimej tänka på de som inte kan göra allt dedära som friska föräldrar kan.

Min mamma är en av 8 (kan inte de exakta siffrorna) i sverige som har den aggressiva MS. Och det är hemskt och se.

Tänk er själv, att inte ens kunna gå på toaletten eller ta en dusch själv?

Jag minns i augusti 2006... Mamma satt på min sängkant, och sakta fällde en tår. Jag frågade vad det var. Och mamma svarade "jag har en sjukdom som kallas för ms, som kommer påverka hela mitt liv", "kommer du dö?" var ju såklart mitt svar. "Nej" sa mamma, och då kände jag mig ändå ganska lugn...

Men samtidigt, så påverkade detdär hela mitt liv. Och ännu mer av att se sin mamma försämras, från en kryka till rullstol, på bara fyra år.. Och veta att det är inte något stopp. Dör gör vi alla, men det är jävligt jobbigt att gå runt att veta att ens mamma kan dö närsomhelst.

Jag och mina syskon har vart på sjukhuset och fått höra olika versioner av vad ms är för något, och de har sagt att det inte är ärftligt. Så där kan vi ju vara lugna iallafall.

Men jag litar inte fullt ut på sjukvårdarna. De ljög för oss. För man kan dö av MS. Och de påstod dom att mamma inte kommer göra. Jag fattar inte hur man kan ljuga för barn.. det är bättre att säga den hemska sanningen än den dåligt lyckliga lögnen..

Jag kan iallafall säga att lite av min depression har med mammas sjukdom att göra. Men det är ju ganska självklart. Jag var 14 år när jag fick reda på att mamma var sjuk, hur skulle jag kunna koncentrera mig på skolgången? Det gick åt helvete när jag gick på högstadiet. Jag satt ofta ute på lektionerna och rökte, och skrev dagbok. Jag skrev om hur mycket jag älskar min mamma, och om hur rädd jag är att förlora henne. Hon har tagit hand om mig såpass länge, hon har vart den som stöttat mig, och har vart den enda som alltid stannat kvar och funnits där för mig, så utan henne... känns det som mitt liv kommer bli meningslöst. Min mamma är mer än en mamma för mig, även min bästa vän och den personen jag litar mest på. Även om vi har våra bråk, och även om hon inte längre kan göra det hon alltid gjort, så kommer hon alltid att vara MIN MAMMA. Världens bästa mamma. Den personen som alltid kommer närmst mitt hjärta.

Och fastän vi syskon fått leva i en värld av alkoholproblem osv, så kan jag nästan säga att det är förståligt. För hur kul är det att leva med en MS-diagnos? (Nu menar jag inte att alkohol löser allt, men ni fattar poängen). Jag menar, hur hade man själv reagerat? Hon vet ju vad livet har att vänta. "tänk inte så!" blabla, nej hur ska man tänka då? Vi har inget annat val? Man måste ställa in sig på det värsta.

När min mamma går bort, kommer jag tänka tillbaka på alla fina stunder vi haft, och inte på dom dåliga.

Jag kommer försöka leva ett bra liv, för hennes skull.

Men jag kan inte lova något.

För utan mamma, känner jag mig som en tom 3åring. Fast jag är 18.

För när jag ser hur min mamma kämpar, dag för dag, så blir jag stolt. En stolt dotter.

Jag ser hur hon kämpar för sina vänner, sina barn, sitt barnbarn och sitt kommande barnbarn i september.

Hon vill verkligen att alla andra ska må bra. Hon lyssnar på mig. Hon lyssnar på mina kompisar. En del av mina kompisar t.o.m vänder sig till min mamma när dom mår skit, för hon är en bra lyssnare. Hon förstår, hon ger råd. Hon är helt enkelt underbar.

En choklad, eller en blomma, eller en god fika, gör aldrig min mamma besviken. Hon älskar överraskningar, så jag och mina syskon försöker ofta peppa henne :)

Hon själv, tror att vi syskon skämms över henne. Men det är de sista jag gör.

Jag är stolt över henne.

Även om hon sitter i sin rullstol, så har hon ändå min mamma.

När jag bråkar med min mamma, känner jag mig som ett stort jävla svin.

Fast alla bråkar med sina föräldrar.

Jag hatar att såra min mamma. Jag hatar att se henne gråta. Jag hatar att veta att hon är sårad.

De senaste fyra åren har vi inte gjort så mycket roliga grejer med mamma, men det förstår man ju. Hon vågar inte gå ut på roliga saker, för det finns en massa idioter som skrattar och kollar snett på rullstolsburna personer (fuck you all). Men i maj 2007 var jag och mamma i Tunisien, och i somras var vi i köpenhamn hela familjen. Annars har vi inte gjort något... Men jag är glad att mamma försöker iaf. Hon kommer iväg till egypten ibland, och det är skönt. För då vet jag att hon har det bra och att hon njuter. Och hon är alltid extra pigg när hon är tillbaka i sverige. :)

Jag ligger ofta och gråter och funderar över livet. Varför just min mamma? Varför ska hon ha den jävla sjukdomen?

Ibland klarar jag inte ens av att se henne, för det gör ont i mitt hjärta.

Förr, tog jag tabletter med alkohol också, bara för jag var så deprimerad.

Hela mitt liv har blivit påverkat pga mammas sjukdom. "skyll inte på henne" blablabla, jag skyller inte på henne. Utan på den sjukdomen. Det är inte bara mamma som mår dåligt över den, uta även vi som står närma henne.

För oss är det en stor omställning som vi fortfarande inte vant oss vid..

Och kommer nog aldrig heller göra det.

Jag älskar dig mamma.

Jag&mamma i tunisien :)

<333333333333333333333

Sänder en tanke till dig och din mamma, Fanny. Mycket fint sagt! Kram till dig gumman!

Så fint skrivet Fanny! <3

Jag mådde verkligen dåligt själv när jag löste det. Och jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Men du ska veta att jag kommer alltid att hjälpa om ni behöver mig.

Jag har bara känt mig så dum att helt plötsligt komma och bli en del av erat liv igen sedan det tog slut mellan mig och Filip. Det känns liksom som att jag svikit henne på något vis, och jag får skuldkänslor varje gång jag är hemma hos er eller tänker på det. Jag önskar att jag fortsatt umgås med både dig, fiffi och Filip även efter det tog slut, så ni alla vet hur mycket jag egentligen bryr mig, men liksom inte riktigt vågat.

Jag älskar dig Fanny, och jag älskar din familj.

Glöm aldrig det min lilla Snopp! <3<3<3<3

ja vet att jag inte ställt upp tillräckligt men du ska veta att det äe bara och ringa :*

ja gråter -.- otroligt fin text sötnos <3

Att du ens har orken att skriva om det gör mig glad, att du är så stark som person. Jag är inte ens stark nog att läsa det, jag har inte läst det. Jag lät Frida läsa det högt för mig, jag kunde bara höra det och inte läsa det. Så är det, för om man hör något av en annan person vet man att det kanske inte är sant och det är så jag har valt att ta det just nu.

Det är inte sant.

För du,ni,ingen är värd att leva så där. Det borde inte få vara så!

TA FRAM LAGBOKEN OCH SKRIV EN NY LAG!

Du vet att jag älskar dig men jag kommer aldrig kunna älska dig lika mycket som din mamma gör, jag vet att du älskar mig men du kommer aldrig kunna älska mig lika mycket som du älskar din mamma.

Jag kommer aldrig kunna finnas på samma sätt som hon gjort men jag kommer göra mitt bästa hela tiden.

För jag är din flickvän och det är min plikt att finnas till för den enda personen jag älskar och bryr mig om.

Kärlek är värt mycket, kärlek är en del av ens liv. Jag vet inte hur jag kommer kunna hjälpa dig på något vis OM hon skulle försvinna, men vad som en händer kommer jag alltid finnas för dig. OAVSETT VAD! Jag menar det verkligen, in i det sista ska jag stå vid din sida, det vet du nu Fanny.

Jag älskar dig.

Vad fint du skriver. jag beundrar dig och att du ens orkar, jag vet inte vad jag hade tagit mig till... Kram älskade syster